En mörk fredag

Fredagar brukar vara härliga... Så var inte gårdagen... Det var en av de mörkaste fredagar jag varit med om. Som de flesta vet så har en väninna blivit sjuk i cancer. Igår kom beskedet att den är obotlig, men att de skall behandla med cytostatika för att försöka hålla den i schack... Vi visste att det var cancer, vi trodde det var lymfom vilket har en hyfsat bra överlevnad med hjälp av behandling. Istället är det den värsta sorten av skivepitelcancer, med metastaser i flera organ.

Människan vi pratar om har stöttat mig i min skilsmässa, hon vet vad jag gått/går igenom, hon har varit med om det själv... Hon är en väldigt rak och öppen person men full av värme och stöttande ord. Hon har en trollunge, en son som åldersmässigt är mellan mina huliganer. Hon har en sambo som hon älskar. En ny utmaning genom ganska nytt arbete. En syster och mamma som står henne nära. Så sparkas benen undan på henne så här... livet är allt bra orättvist... Folk säger att det är en mening med allt... har svårt att se en mening med detta... Har också svårt att se en mening med att flera av mina anhöriga råkat ut för den jävla sjukdomen... En del finns kvar... en del har gått vidare... Men alla finns dem nära i mitt hjärta.

När jag fick veta att hennes sjukdom var obotlig tänkte jag: Gråt inte, gråt inte... sen sprutade det som fontäner ur mina ögon... så fortsatte det hela dagen... korta uppehåll och jag stirrade tomt på datorskärmen framför mig där jag satt och skrev om andra cancersjuka människor... Bisarrt...

Lyckades dock med kraft hålla tårarna kvar i ögonen under bussfärden hem och i affären... men när jag väl var innan för dörren här hemma var det dags för ögonen att svämma över igen...

M hade kört ned barnen till moster. Så när jag kom från jobbet körde jag hem, tömde bilen på vad som kändes en miljon saker, packade en väska och åkte ned till syster yster. Efter ett par drinkar och ytterligare ex antal tårar senare somnade alla helt utmattade vid 20-tiden... Jag var vaken någon timme till men sen slöt även jag ögonen för att ett par timmar senare öppna dem igen... tittade på mina små... pussade på dem... klappade på dem... somnade om... vaknade... somnade om... vaknade... Visst var det väl ändå bara en ond dröm!!! Kolla facebook...Nä...hennes blogginlägg fanns kvar och de innehöll fortfarande samma text. Dessutom låg hon också vaken... Efter några meningar till varandra lyckades jag slumra lite till men mycket mer sömn blev det inte.

Mina barn var uppe med Vasyl redan vid 05:30... kanske inte så konstigt att de somnade tidigt ikväll... Han fixade frukost till dem... kokade ägg... gjorde mackor... Jag försökte somna men varje gång jag var på väg in i dvala ropade någon av dem på mig...

Efter dusch och frukost satt jag och läste mer på Zickas blogg... snackade med syrran... barnen busade och vi gick på promenad med Benji med lekplatsbesök. Underbart väder... Solen sken och värmde till och med härligt! Så efter snack, lek och läxläsning tog vi oss på eftermiddagen hem. Efter lek med kompisar, middag, bad och tv-tittande somnade först Benjamin. Redan kl 19:20 kom han och sa att han vill sova... Nu sover de båda i min säng... Längtar efter att krypa ned mellan dem... Känna deras närhet och höra deras andetag...Mina älskade barn <3

Nu blir det en liten stund till i soffan med filten över mig innan jag gör dem sällskap!

Ta vara på varandra och ta inte varandra för givet <3

Fuck cancer

Snacka om att man trots att man förbereder sig blir nedplockad brutalt på jorden för att någon man tycker om drabbats av den här förbannade jävla sjukdomen. Blir så arg och så ledsen.

I mitt arbete skriver och läser jag om skiten varenda dag... man träffar en del av patienterna och får ett ansikte... Men när någon man känner drabbas så är det som ett slag i magen...

Kom  ikväll glad och nöjd hem efter ett roligt träningspass... skakade i hela kroppen, smaken i munnen var en blandning av blod och spya... dusch... värma på maten... slå sig ned i soffan och köra igång datorn... Blogguppdatering... Läser om din dag.. hur det kämpas... hur anhöriga ställer upp som hjältar i er för tillfälligt trasig vardag... Och mina tårar sprutar och sprutar och sprutar... Som om man lyft på ett lock...

Är så fascinerad av kraften du har i dig min vän... trots att din kropp motarbetar dig som den gör, trots allt elände så behåller du din underbara humor... Hur du i all röra trots allt kan få dina läsare att skratta i många av blogginläggen övergår mitt förstånd... Dina nära är dina hjältar men du min vän är MIN idol!

Följer din och dina anhörigas svåra resa och du... du vet vart jag finns <3

Fuck cancer

Petad i ögat

Lördag kväll... Här sitter jag i min soffa, i min lilla lägenhet, som jag planerar att få så fin. Har så många tankar om vad jag vill göra och såååå lite pengar att lägga ned på att förverkliga dem ;) Ja, ja... man kan inte få allt. Just nu är jag tacksam över precis allt jag har.

I veckan fick jag reda på att en väninna har förmodat lymfom... Snacka om käftsmäll... främst för henne men också för dem runt omkring. Snacka om att plockas ned på jorden och tänka till. Detta är en person som har stöttat mig i min separation och som själv har varit med om det och som trots allt elände stundtals har fått mig att både se klart och att skratta. Sååå...nu är det min tur att ge tillbaka, min tur att få ställa upp för henne :)

Jag har också blivit "petat i ögat" av en annan vän... Som inte nöjer sig med ett enkelt svar på sina frågor, nä djupt skall det vara... Skitjobbigt men skitnyttigt... Sluta fly,ta tag i tankar, analysera dem  och förändra tankesättet... sluta drömma om något som aldrig kommer att ske... En dag kommer verkligheten ifatt en och min verklighet har delvis kommit ifatt mig den gågna veckan.

Det är dags att ta itu med saker och ting... Livet är för kort för att slarvas bort... Man måste prioritera... vad är viktigt... vad vill jag inte ångra den dagen livet rinner ifrån en... Vill ha äkta människor runt mig, människor som respekterar mig och finns där trots att jag inte är perfekt, trots att jag har häftigt humör, trots att jag har mina svackor då jag är ledsen och svär över att livet är orättvist. Ljug inte för mig, bara för att jag är naiv och tror gott om alla tills motsatsen är bevisad, utnyttja inte godheten och empatin som faktiskt finns inom mig bara för att du kan det. En dag kan du av någon anledning behöva mig, glöm inte det.

Jag har den gångna veckan tagit ett för mig stort steg... ett smärtsamt steg men tyvärr ett nödvändigt sådant :( Att tycka så otroligt mycket om en person, att man vill finnas där, lyfte upp när de är nere, få personen att skratta och le och må bra men att inte tillåtas göra det är...smärtsamt...att veta att man har verktygen men inte bli tagen på allvar det gör ont.

Men nu när jag vet att mitt hjärta och min kärlek inte räcker till så är det dags att jag börjar klättra ur min dröm och tar tag i livet... är så ofantligt tacksam för det jag har...Mina barn, min familj, mina vänner...

Tack för att ni finns <3

Spinnande skor

Idag är det måndag...Spinning intervall 75 minuter som vanligt...Skillnade med dagens pass var att jag spinn... spann... hur börjar man det ordet nu då??? ... hur som helst, jag hade spinningskor på mig =) Vilket klick när man satte i dem och vilken kick när man trampade runt! Galen skillnad mot vanliga skor måste jag säga =) Fick ut så mycket mer av de där 75 minutrarna...jag var mer död än de andra gångerna jag varit där med andra ord...

8 minuter uppvärming...trampa, trampa...i takt till musiken...Sen var det dags för intervall, stående cykling i takt till musiken (helst) 3 minuter, en minuts vila, upp igen...5 gånger...Sen nästa intervall...2 minuters stående cykling...en minuts vila...5 gånger...Tredje intervallen...1 minuts stående cykling...1 minuts vila...5 gånger...Och sist men fan inte minst..rusherna...30 sekunders sittande spinning för glatta livet och 30 minuters vila...5 gånger... Sen... typ... död... nedcykling...Sen de underbara orden..."stoppa tramporna"...ahhh... härligt och de bästa orden..."Kliv av cyklarna"... Äntligen... fast... jag sitter fast med skorna... alla klickar smidigt loss sig och där sitter jag...kvar på cykeln...och för första gången in min korta spinninghistoria är jag sist av cykeln =) men loss kom jag i alla fall!

Med svetten rinnande hoppade jag leende upp på min egen cykel och cyklade hem och efter duschen kunde jag med gott samvete sjunka ned i soffan...

Trevlig måndagskväll allihopa!