Den 26 januari... det datumet kommer alltid att förfölja mig... Början på slutet. Hela den helgen var ett levande kaos av att gömma sig, springa mellan bil o olika hem, hotfulla sms och polisanmälningar. Sammanlagt fem anmälningar på bara tre dagar. Jag ringde polisen och de ringde mig. De ville veta vart jag var. Polisbilar som flera gånger per dygn cirklade runt min lägenhet. Tyvärr cirklade dem inte här just vid den tidpunkten... lite innan kl 20 på kvällen den 26:e... Om en timme är det exakt ett år sedan han kom springande emot mig med sin kniv... han skall ha haft tre knivar, men de andra två stack nedstuckna i passargerarsätet i hans bil... Glömmer aldrig när en helt mörkklädd figur kommer rusande emot mig, svarta kläder, mörk mössa. Jag ser först inte att det är han men när jag möter hans svarta blick och han samtidigt öppnar munnen och väser "det är sista gången du gör så här mot mig" så fryser jag till samtidigt som jag på något sätt får upp dörren jag lutar mig mot och får igen den och låser den. Strax därefter kommer sparken mot dörren och ropen om att jag skall "öppna den jävla dörren". Jag står med mobilen i handen och skall ringa 112 men hittar inte rätt. Är nog inne i alla förbannade program innan jag till slut hittar där man slår ett nummer. Samtidigt som jag slår 112 säger jag till barnen att gå in i badrummet. Men Saga då, säger någon av dem. Ta med henne men gå in i badrummet NU ropar jag. Med polisen i luren låser vi in oss. Minns att det kändes patetiskt... Tar han sig in genom ytterdörren/eller genom ett krossat fönster så lär han med lätthet ta sig in i badrummet. Hur skyddar jag barnen där? Varför kommer han dit när han vet att jag har barnen hos mig? Samtidigt går det upp för mig att jag låst ute min granne. Jag gråter i luren och säger att hon är kvar ute med honom. Vad väntar nästa gång jag går ut genom min ytterdörr? Hon är så liten, han så stor. Polismannen i luren frågar om han kör en röd Volvo. Då har han kört. Strax därefter knackar det på dörren. Grannfrun kom undan och såg från sin lägenhet hur han körde iväg. Därefter följde polisförhör och när det väl var klart låg två barn utslagna i soffan och schäslongen.
Ett år sedan vår värld vändes upp och ned. Samtidigt som månader av hot och stalking är över så följer en rädsla som spelar i en helt annan liga än jag tidigare varit med om. Än idag när jag låser upp/ytterdörren står jag och ser mig över axeln, ser mig alltid konstant runt omkring när jag är ute och går etc. De senaste veckorna har allting blivit väldigt intensivt, jag tycker mig se honom överallt... enligt professionella är det tydligen helt normalt när årsdagen är på ingående. Nu är den alltså här. Jag skall strax åter ge mig ut i mörkret med Saga för en kvällsrunda.
Enligt de som kan sådan här krishantering säger att efter själva årsdagen blir allt mycket lättare och saker och ting bleknar. Jag måste ju tro att de har rätt. Vissa saker är inetsade i mitt ryggsäck jag bär med mig, men de hindrar mig inte längre. 2015 är mitt år. Mitt och barnens. Mycket har man lärt sig under det gångna året... att jag trots tuffa stunder tagit mig igenom dem, jag är starkare än jag ger mig credit för, även om jag bara vill få krypa ihop i fosterställning och gråta ibland. Jag har lärt mig vilka mina riktiga vänner är, de där som bryr sig om MIG. Däremot fick jag med mig att ha svårt att lita på folk, speciellt män, men det är väl något som jag med tiden kan lära mig att göra.
Nu skall jag ta på mig jackan och gå ut i mörkret... jag kommer aldrig att tycka om mörkret. Däremot övar jag på att säga till mig själv att mörkret inte är farligt, det är det som gömmer sig i mörkret som kan vara potentiellt farligt.
Bröderna bus
Skattkammarön hösten 2010
måndag 26 januari 2015
fredag 1 augusti 2014
Augusti 2014
Hmm... så var den här... månaden jag fasat för de senaste 6 månaderna. Augusti.
Barnen känner att något är på gång... hans namn kommer upp igen... samtidigt som de själva säger att de inte vill nämna namnet så de numera bara säger "han". För några veckor sedan sa en av dem i en rondell... mamma, vem var det i den bilen? Det såg ut som "han". Senast idag sa samma barn: mamma, varför kom han med kniv?". Som en beskyddande förälder, vad svarar man???
Äntligen har barnen, eller det ena i alla fall börjat våga sig ut med Saga på egen hand, även om det är kortare rundor på några minuter. Det andra barnen vägrar än, 6 månader senare. På måndag kommer jag att vägra dem gå ut igen, persiennerna kommer att rullas ned och terassdörren låsas twentyfourseven. Tunga frågor fyller mitt huvud dag som natt. Kan jag ha barnen hos mig? Har jag något val då deras far inte ställer upp? Kan jag bo kvar? Vilken väg skall jag ta på jobbet, kulverten, ute, annan omväg? Tycker att jag arbetat mig framåt angående det här, men såhär när dagarna räknas ned... när det trots allt bara är drygt 48 h kvar i "frihet" så kommer ångesten, rädslan, överbeskyddande av barnen ikapp... Jag älskar dem mer än livet själv... jag vet att det är hos mig de vill vara... frågan är... vill de vara här för att de faktiskt trivs bäst här, eller är det för att skydda mamma? 6 månader och några dagar efter händelsen får jag ändå inte gå ut själv med Saga...
Mitt målsägandebiträde hör av sig oftare och oftare... hon är positiv men... Det svenska systemet är skrämmande... det är rena bevis som gäller (så klart) men man ser inte till gärningsmannens förflutna, hans egenskaper, hans beteende... Det svenska systemet skyddar gärningsmannen mer än det sk offret. Så är det. Läs tidningarna... man tog livet av sambo/partner/fru/fd... tro fan det när de går fri fram till rättegång... tro fan det när kontaktförbud går ut INNAN rättegången äger rum... Men VAKNA Sverige - Vad f-n håller ni på med???
Fine... låt den jäveln ha ihjäl mig MEN JAG HAR MINA BARN HOS MIG!!! Har de inte drabbats nog... skola är inblandade... kuratorer... mm mm... En del av deras barndom är förstörd FÖR ALLTID! Men det är "han" det är synd om! För han mår ju sååååå dåligt... Just nu förbyts rädsla mot ilska... Men jag vet att minsta ljud utanför lägenheten, minsta oro och skall nattetid från Saga byter känslorna tillbaka mot ren skär skräck.
Jag har lärt mig vilka som är mina vänner... Folk som erbjuder sina hem till mig och barnen... Folk som för en dag skänker oss trygghet och glädje osv. Tyvärr vågade jag inte lämna barnen idag... Sista helgen i sk trygghet med dem. Annars skulle jag varit på 20-års jubileum med världens bästa tjejer från gymnasiet. Jag hoppas att det blir fler träffar... och att jag då finns kvar.
Ni kan tycka att jag överdriver, men den som inte levt i denna situation, under denna press och samtidigt försöka spela "kall" och skydda sina barn. För att nästa dag bryta ihop fullständigt i tårar och förklara för barnen att de inte gjort något fel, när de bäddar ned en, kokar en kopp te och smeker ens kind... De är 8 och 9 år... det är INTE deras jobb att ta hand om mig, jag skall lyfta dem! Bönar och ber deras far om hjälp emellanåt... bland annat helgen då "han" kom hit... men nej... han var ju förkyld!!! Tro f-n jag skilde mig. Ni ser... jag pendlar humörmässigt... får ta det på nätterna... låta hjärnan arbeta för att sen försöka bita ihop på dagarna och i alla fall försöka vara den mamma mina barn så väl förtjänar. Den senaste veckan har varit tuff... Känslomässigt... Det är inte alltid där man tror som trygghet och frid finns som man finner det. Vänner kommer och går... vissa består.
Den där kvällen, den 26 januari 2013... tänk så nära Zickisen, att vi möttes... Du gick för tidigt, alldeles för tidigt... han lyckades inte... annars vet jag att du mött mig med öppen famn. Hur mycket jag än saknar dig, hur mycket jag än vill krama dig, hur mycket jag än vill sitta och skratta med dig, så är jag inte redo än, mina barn är inte redo!!! De vakar över mig som hökar!!! Jag vet att även du min vän vakar över mig... du vakade säkert över mig den där mörka januarikvällen. Du vakade även över min fina granne, en person som kommit att stå mig väldigt nära. Tack Zickisen <3
Om jag och mina barn i framtiden får frid vill jag bjuda de som visat sig vara våra vänner, visat sig faktiskt tycka om mig för den jag är och inte den jag blivit sedan skilsmässan och framåt, på en hejdundrande fest och fira livet. Flera i min närhet, vänner, anhöriga, vänners anhöriga etc har fått lämna oss alldeles för tidigt. Vi bör fira dem, vi bör fira att vi finns kvar, för det är så de hade velat ha det!
Jag är stark... jag är svag... jag är jag
Barnen känner att något är på gång... hans namn kommer upp igen... samtidigt som de själva säger att de inte vill nämna namnet så de numera bara säger "han". För några veckor sedan sa en av dem i en rondell... mamma, vem var det i den bilen? Det såg ut som "han". Senast idag sa samma barn: mamma, varför kom han med kniv?". Som en beskyddande förälder, vad svarar man???
Äntligen har barnen, eller det ena i alla fall börjat våga sig ut med Saga på egen hand, även om det är kortare rundor på några minuter. Det andra barnen vägrar än, 6 månader senare. På måndag kommer jag att vägra dem gå ut igen, persiennerna kommer att rullas ned och terassdörren låsas twentyfourseven. Tunga frågor fyller mitt huvud dag som natt. Kan jag ha barnen hos mig? Har jag något val då deras far inte ställer upp? Kan jag bo kvar? Vilken väg skall jag ta på jobbet, kulverten, ute, annan omväg? Tycker att jag arbetat mig framåt angående det här, men såhär när dagarna räknas ned... när det trots allt bara är drygt 48 h kvar i "frihet" så kommer ångesten, rädslan, överbeskyddande av barnen ikapp... Jag älskar dem mer än livet själv... jag vet att det är hos mig de vill vara... frågan är... vill de vara här för att de faktiskt trivs bäst här, eller är det för att skydda mamma? 6 månader och några dagar efter händelsen får jag ändå inte gå ut själv med Saga...
Mitt målsägandebiträde hör av sig oftare och oftare... hon är positiv men... Det svenska systemet är skrämmande... det är rena bevis som gäller (så klart) men man ser inte till gärningsmannens förflutna, hans egenskaper, hans beteende... Det svenska systemet skyddar gärningsmannen mer än det sk offret. Så är det. Läs tidningarna... man tog livet av sambo/partner/fru/fd... tro fan det när de går fri fram till rättegång... tro fan det när kontaktförbud går ut INNAN rättegången äger rum... Men VAKNA Sverige - Vad f-n håller ni på med???
Fine... låt den jäveln ha ihjäl mig MEN JAG HAR MINA BARN HOS MIG!!! Har de inte drabbats nog... skola är inblandade... kuratorer... mm mm... En del av deras barndom är förstörd FÖR ALLTID! Men det är "han" det är synd om! För han mår ju sååååå dåligt... Just nu förbyts rädsla mot ilska... Men jag vet att minsta ljud utanför lägenheten, minsta oro och skall nattetid från Saga byter känslorna tillbaka mot ren skär skräck.
Jag har lärt mig vilka som är mina vänner... Folk som erbjuder sina hem till mig och barnen... Folk som för en dag skänker oss trygghet och glädje osv. Tyvärr vågade jag inte lämna barnen idag... Sista helgen i sk trygghet med dem. Annars skulle jag varit på 20-års jubileum med världens bästa tjejer från gymnasiet. Jag hoppas att det blir fler träffar... och att jag då finns kvar.
Ni kan tycka att jag överdriver, men den som inte levt i denna situation, under denna press och samtidigt försöka spela "kall" och skydda sina barn. För att nästa dag bryta ihop fullständigt i tårar och förklara för barnen att de inte gjort något fel, när de bäddar ned en, kokar en kopp te och smeker ens kind... De är 8 och 9 år... det är INTE deras jobb att ta hand om mig, jag skall lyfta dem! Bönar och ber deras far om hjälp emellanåt... bland annat helgen då "han" kom hit... men nej... han var ju förkyld!!! Tro f-n jag skilde mig. Ni ser... jag pendlar humörmässigt... får ta det på nätterna... låta hjärnan arbeta för att sen försöka bita ihop på dagarna och i alla fall försöka vara den mamma mina barn så väl förtjänar. Den senaste veckan har varit tuff... Känslomässigt... Det är inte alltid där man tror som trygghet och frid finns som man finner det. Vänner kommer och går... vissa består.
Den där kvällen, den 26 januari 2013... tänk så nära Zickisen, att vi möttes... Du gick för tidigt, alldeles för tidigt... han lyckades inte... annars vet jag att du mött mig med öppen famn. Hur mycket jag än saknar dig, hur mycket jag än vill krama dig, hur mycket jag än vill sitta och skratta med dig, så är jag inte redo än, mina barn är inte redo!!! De vakar över mig som hökar!!! Jag vet att även du min vän vakar över mig... du vakade säkert över mig den där mörka januarikvällen. Du vakade även över min fina granne, en person som kommit att stå mig väldigt nära. Tack Zickisen <3
Om jag och mina barn i framtiden får frid vill jag bjuda de som visat sig vara våra vänner, visat sig faktiskt tycka om mig för den jag är och inte den jag blivit sedan skilsmässan och framåt, på en hejdundrande fest och fira livet. Flera i min närhet, vänner, anhöriga, vänners anhöriga etc har fått lämna oss alldeles för tidigt. Vi bör fira dem, vi bör fira att vi finns kvar, för det är så de hade velat ha det!
Jag är stark... jag är svag... jag är jag
fredag 25 april 2014
Mycket kan hända på ett år
Oj, vad länge sedan det var jag skrev här. Över ett år sedan... tänk så mycket som kan hända under 12 månader (och lite till). Minns för längesedan, när jag var glad, positiv och älskade livet. Minns inte exakt när det var. Men sen började min bergodalbana till liv. Skilsmässa. Flytt. Varannan veckas-liv. Att hantera vardagen själv med barnen/att vara utan barnen. En oerhört stor förändring som är större än man tror innan man själv hamnar "i skiten". Nu tycker jag dock att jag och barnens far står på ganska god fot med varandra. Kan sätta barnen först - i alla fall jag ;). Han har ett nytt liv med fru, hus och styvson medans jag går på nit på nit på nit... Jag är inte bitter... eller? ;) Jo, kanske lite eller ganska mycket. Jag tänker... antingen har han haft en jävla tur som hittade rätt direkt, typ ett par veckor efter vi tog beslutet att bryta!?!? eller så har han det inte så bra som han låtsas om ;) En saker är dock säker... han får aldrig mer någon som mig... sen om det är bra eller dåligt...hmm...I dont know hahaha.
Jag gick ju också vidare efter skilsmässan. Försökte resa mig samtidigt som mitt hjärta krossades. Kanske var jag dum och naiv. Kanske bara förälskad och blind. Jag vet inte. Försökte resa mig igen. Försöker tänka tillbaka på den här tiden. Kan känna smärtan jag kände men minns inte mycket detaljer. Det är precis som att hjärna liksom sållar. Man kan tänka att man SKA minnas smärtan just för att man skall vara mer försiktig nästa gång. Så det var jag... vägrade falla... vänner var okej, men inte mer. Sen började trugandet. Bedjandet. Folk runt omkring ifrågasatte varför jag inte ville vara tillsammans med en man som gjorde allt för mig, som alltid fanns där, som tog mina barn under sina vingar etc. Ja, varför föll jag inte... för jag vågade inte bli sårad en gång till. Ett par månader senare var vi ett par. Inte anade jag då att det skulle vara mitt livs misstag.
Har funderat mycket på det där med kärlek...äkta kärlek...den stora kärleken...mannen i ens liv... Kan det vara så att han finns men att man inte kan få honom? Eller finns mannen i ens liv inte utan det handlar enbart om attraktion? Eller handlar det bara om dumhet?
Sen kommer man till det där med att lita på, känna sig trygg med etc. Efter det senaste tre månaderna och om man ser tillbaka, egentligen längre än så... Så tror jag aldrig att jag helt kommer att lita på eller känna mig trygg med en man vid min sida. I längden lär det förmodligen vara jag som förlorar på det.
Det är lätt att blanda ihop misstänksamhet och svartsjuka, men det är faktiskt två helt skilda saker i min värld. Jag har varit svartsjuk absolut. Jag är inte svartsjuk nu. Vill en man såra mig så gör han det. Vill han vara otrogen så är han det. Det är ingenting jag kan rå på. MEN jag kan och ska fortsätta bygga på muren jag bygger upp. Fortsätta lägga på stenar som "du har inte rätt att trampa på mig", "du når mig inte känslomässigt", "respektera mig" och "kom inte för nära". Diverse stenar bygger sakta men säkert upp muren kring mig och mina barn. Jag längtar tills den är färdigbygd. DÅ kommer jag att vara den starka person jag en gång var eller förhoppningsvis ännu starkare. Som finns där för sina nära, kära och vänner och orkar stötta dem. Som vågar gå ut utan pangspray i fickan. Som vågar bjuda på sig själv och som vågar stå för den jag är och faktiskt vara nöjd med MIG och känna att jag duger. ALDRIG mer att en man skall få trampa ned mig. ALDRIG!
Jag gick ju också vidare efter skilsmässan. Försökte resa mig samtidigt som mitt hjärta krossades. Kanske var jag dum och naiv. Kanske bara förälskad och blind. Jag vet inte. Försökte resa mig igen. Försöker tänka tillbaka på den här tiden. Kan känna smärtan jag kände men minns inte mycket detaljer. Det är precis som att hjärna liksom sållar. Man kan tänka att man SKA minnas smärtan just för att man skall vara mer försiktig nästa gång. Så det var jag... vägrade falla... vänner var okej, men inte mer. Sen började trugandet. Bedjandet. Folk runt omkring ifrågasatte varför jag inte ville vara tillsammans med en man som gjorde allt för mig, som alltid fanns där, som tog mina barn under sina vingar etc. Ja, varför föll jag inte... för jag vågade inte bli sårad en gång till. Ett par månader senare var vi ett par. Inte anade jag då att det skulle vara mitt livs misstag.
Har funderat mycket på det där med kärlek...äkta kärlek...den stora kärleken...mannen i ens liv... Kan det vara så att han finns men att man inte kan få honom? Eller finns mannen i ens liv inte utan det handlar enbart om attraktion? Eller handlar det bara om dumhet?
Sen kommer man till det där med att lita på, känna sig trygg med etc. Efter det senaste tre månaderna och om man ser tillbaka, egentligen längre än så... Så tror jag aldrig att jag helt kommer att lita på eller känna mig trygg med en man vid min sida. I längden lär det förmodligen vara jag som förlorar på det.
Det är lätt att blanda ihop misstänksamhet och svartsjuka, men det är faktiskt två helt skilda saker i min värld. Jag har varit svartsjuk absolut. Jag är inte svartsjuk nu. Vill en man såra mig så gör han det. Vill han vara otrogen så är han det. Det är ingenting jag kan rå på. MEN jag kan och ska fortsätta bygga på muren jag bygger upp. Fortsätta lägga på stenar som "du har inte rätt att trampa på mig", "du når mig inte känslomässigt", "respektera mig" och "kom inte för nära". Diverse stenar bygger sakta men säkert upp muren kring mig och mina barn. Jag längtar tills den är färdigbygd. DÅ kommer jag att vara den starka person jag en gång var eller förhoppningsvis ännu starkare. Som finns där för sina nära, kära och vänner och orkar stötta dem. Som vågar gå ut utan pangspray i fickan. Som vågar bjuda på sig själv och som vågar stå för den jag är och faktiskt vara nöjd med MIG och känna att jag duger. ALDRIG mer att en man skall få trampa ned mig. ALDRIG!
lördag 10 november 2012
Bergodalbana
Sovit dåligt i natt. Haft en massa tankar. En del tyngre än andra men vissa dagar/nätter är det som om alla tankar och känslor bubblar upp samtidigt.
Allt som varit och hänt... Bergodalbanan jag åkt på det senaste året, eller rättare sagt mer än ett år. En fysisk och känslomässig bergodalbana... Minus x antal kilo vilket känns helt fantastiskt, inte bara för självförtroende men även hälsomässigt. Jag är inte i mål än, men tar det i långsamt tempo för hållbar effekt. Vill heller inte ge upp allt gott i livet för att få minus på vågen. Vi lever här och nu. Lika bra att unna sig lite njutning i form av god mat och dryck med jämna mellanrum medans man kan! Den känslomässiga turen har definitivt varit den tuffa av de två. Sorgen och smärtan efter att barnen fått en splittrad familj, att få dela sig mellan mamma och pappa vs att de har två "lyckligare" föräldrar. Sorgen över att inte få träffa sina barn varje dag vs att egotiden gör mig till en bättre mamma.
Känslan av att förlora kärleken, vinna den med någon annan, förlora den igen...psykiskt krävande och fruktansvärt fruktansvärt smärtsamt. Jag har lärt mig otroligt mycket om mig själv. Vad jag söker och vill ha. Vad jag har rätt att kräva av en partner, vilket bland annat är respekt, ärlighet, ömhet, fysisk närvaro...ren kärlek... Jag har så mycket att ge. Tyvärr blir man väldigt försiktig efter att ha blivit rejält bränd :-( Det gör oerhöt ont att inse att en man som man känt så mycket för att det gör ont, som man gjort vad som helst för, som man fått fjärilar i magen bara man ser hans namn, hör hans röst...att han inte kände detsamma utan bara lekte. Det tar tid att resa sig igen och när man väl står upp så är man väldigt, väldigt rädd för att blotta sitt hjärta igen.
MEN...sen får man nyheten om en sjuk vän och allt annat känns som petitesser...Har ju redan gått igenom den jävla sjukdomen med diverse anhörig. Att en vän i min egen ålder sen åker på det... är skrämmande... i mitt arbete skriver jag om sjukdomen... anhöriga lider av det... vänner genomliver det... Jag avskyr den jävla diagnosen. Jag har dock av alla tråkiga nyheter stannat upp... tänkt efter... försöker att varje dag vara tacksam över det jag har... Mina barn, mina fina underbara ungar... Som jag älskar mer än något annat... Min hälsa... Jag har ett arbeta med härliga kollegor... Syskon och föräldrar som jag älskar (även om det inte alltid kan verka så)...Härliga syskonbarn... Några nära vänner... Många bekanta... Jag har det inte så illa egentligen... Det enda jag saknar är egentligen en man att älska och som låter sig älskas av mig. Jag har så mycket att ge men vill också få tillbaka.
Nu skall jag dricka upp mitt te och titta färdigt på filmen som visas så här på dagtid på tv ;) Sen skall jag ta en dusch och en sup hostmedicin ;)
Trevlig lördag på er och tänk på att vara rädda om varandra och tala om för dem du tycker om att du tycker om dem, så att de vet...
Allt som varit och hänt... Bergodalbanan jag åkt på det senaste året, eller rättare sagt mer än ett år. En fysisk och känslomässig bergodalbana... Minus x antal kilo vilket känns helt fantastiskt, inte bara för självförtroende men även hälsomässigt. Jag är inte i mål än, men tar det i långsamt tempo för hållbar effekt. Vill heller inte ge upp allt gott i livet för att få minus på vågen. Vi lever här och nu. Lika bra att unna sig lite njutning i form av god mat och dryck med jämna mellanrum medans man kan! Den känslomässiga turen har definitivt varit den tuffa av de två. Sorgen och smärtan efter att barnen fått en splittrad familj, att få dela sig mellan mamma och pappa vs att de har två "lyckligare" föräldrar. Sorgen över att inte få träffa sina barn varje dag vs att egotiden gör mig till en bättre mamma.
Känslan av att förlora kärleken, vinna den med någon annan, förlora den igen...psykiskt krävande och fruktansvärt fruktansvärt smärtsamt. Jag har lärt mig otroligt mycket om mig själv. Vad jag söker och vill ha. Vad jag har rätt att kräva av en partner, vilket bland annat är respekt, ärlighet, ömhet, fysisk närvaro...ren kärlek... Jag har så mycket att ge. Tyvärr blir man väldigt försiktig efter att ha blivit rejält bränd :-( Det gör oerhöt ont att inse att en man som man känt så mycket för att det gör ont, som man gjort vad som helst för, som man fått fjärilar i magen bara man ser hans namn, hör hans röst...att han inte kände detsamma utan bara lekte. Det tar tid att resa sig igen och när man väl står upp så är man väldigt, väldigt rädd för att blotta sitt hjärta igen.
MEN...sen får man nyheten om en sjuk vän och allt annat känns som petitesser...Har ju redan gått igenom den jävla sjukdomen med diverse anhörig. Att en vän i min egen ålder sen åker på det... är skrämmande... i mitt arbete skriver jag om sjukdomen... anhöriga lider av det... vänner genomliver det... Jag avskyr den jävla diagnosen. Jag har dock av alla tråkiga nyheter stannat upp... tänkt efter... försöker att varje dag vara tacksam över det jag har... Mina barn, mina fina underbara ungar... Som jag älskar mer än något annat... Min hälsa... Jag har ett arbeta med härliga kollegor... Syskon och föräldrar som jag älskar (även om det inte alltid kan verka så)...Härliga syskonbarn... Några nära vänner... Många bekanta... Jag har det inte så illa egentligen... Det enda jag saknar är egentligen en man att älska och som låter sig älskas av mig. Jag har så mycket att ge men vill också få tillbaka.
Nu skall jag dricka upp mitt te och titta färdigt på filmen som visas så här på dagtid på tv ;) Sen skall jag ta en dusch och en sup hostmedicin ;)
Trevlig lördag på er och tänk på att vara rädda om varandra och tala om för dem du tycker om att du tycker om dem, så att de vet...
måndag 5 november 2012
Kan man kalla sig sjuk?
Idag har jag varit hemma från jobbet för att JAG är "sjuk". Men kan man egentligen kalla sig sjuk när man har ont i halsen? När man har huvudvärk? När rösten låter som en kvinnlig Barry White?
Jag är inte riktigt kry låter bättre. Har folk kring mig som är just sjuka... därför låter det bara patetiskt att ligga på soffan och pipa om att jag är sjuk. Nix... jag är lite okry och hängig... det går över... så småningom... men det får gärna gå över snart, typ...
Barnen sussar gott... Benjamin lite snuvig... Jonathan med "bruten armbåge" som han sa. Han slog i armbågen och det gör ju förbannat ont. Benjamin har klämt fingret i en innedörr på förskolan och någon incidentrapport har skrivits... men efter kylbehandling lade sig det onda och han verkar inte direkt besvärad av sitt lite blåa finger.
Så här är vi då... en vanlig måndag kväll... Benjamin med blå nagel/finger... Jonahan med "bruten armbåge" och jag lite okry ;-)
Nu sjunker jag tillbaka ned i soffan igen.
Sov gott vänner och var rädda om varandra
<3
Jag är inte riktigt kry låter bättre. Har folk kring mig som är just sjuka... därför låter det bara patetiskt att ligga på soffan och pipa om att jag är sjuk. Nix... jag är lite okry och hängig... det går över... så småningom... men det får gärna gå över snart, typ...
Barnen sussar gott... Benjamin lite snuvig... Jonathan med "bruten armbåge" som han sa. Han slog i armbågen och det gör ju förbannat ont. Benjamin har klämt fingret i en innedörr på förskolan och någon incidentrapport har skrivits... men efter kylbehandling lade sig det onda och han verkar inte direkt besvärad av sitt lite blåa finger.
Så här är vi då... en vanlig måndag kväll... Benjamin med blå nagel/finger... Jonahan med "bruten armbåge" och jag lite okry ;-)
Nu sjunker jag tillbaka ned i soffan igen.
Sov gott vänner och var rädda om varandra
<3
söndag 4 november 2012
Det luktar pepparkaka...
Det luktar pepparkaka ropade Jonathan om dagens husmorsrecept...
Först blev det en snaps på färsk riven ingefära, färskpressad citron och några droppar vatten. Sen blev det te gjort på färsk ingefära, kanel, honung och en skvätt citron - Det var det sistnämda som då luktade pepparkaka ;) Det var en riktigt god kopp te faktiskt och kan rekommenderas. Om ingefära är bra mot förkylning och halsont får vi se...
Dagen har bestått av fusk i ps3... Starwars III på ps3 för barnen, utelek, lunch... Jag lyckades få tvättat lakanen på förmiddagen och vi har nu alla tre renbäddade sängar - Härligt :)
Eftermiddagen bestod av fotboll för lillaman och han tyckte att det var jätteroligt :) En snygg räddning i rena Ravellistilen gjorde han också ;) Min lille mini Messi :)
Nu är middagen avklarad och undanplockad och det skall förberedas inför morgondagen, tänder skall borstas och barn skall lägga sig - På begäran blir det några rader ur Dr Proctors Pruttpulverbok...
Mini Messi :)))
Först blev det en snaps på färsk riven ingefära, färskpressad citron och några droppar vatten. Sen blev det te gjort på färsk ingefära, kanel, honung och en skvätt citron - Det var det sistnämda som då luktade pepparkaka ;) Det var en riktigt god kopp te faktiskt och kan rekommenderas. Om ingefära är bra mot förkylning och halsont får vi se...
Dagen har bestått av fusk i ps3... Starwars III på ps3 för barnen, utelek, lunch... Jag lyckades få tvättat lakanen på förmiddagen och vi har nu alla tre renbäddade sängar - Härligt :)
Eftermiddagen bestod av fotboll för lillaman och han tyckte att det var jätteroligt :) En snygg räddning i rena Ravellistilen gjorde han också ;) Min lille mini Messi :)
Nu är middagen avklarad och undanplockad och det skall förberedas inför morgondagen, tänder skall borstas och barn skall lägga sig - På begäran blir det några rader ur Dr Proctors Pruttpulverbok...
Mini Messi :)))
fredag 2 november 2012
The kidz are back
Fick stora kramar av de små igår när jag hämtade dem. Mina fina huliganer :)
Det var full rulle hela kvällen. Vi hade med Jonathans klasskamrat (vår granne) hem också. Det var lego, tv-spel, rita, mat, glass. Fredagsmys med andra ord ;)
I morse blev jag väckt av Benjamin, först 05:30 "titta på tv, titta på tv". Startade tv:n och gick sen och lade mig igen. Strax efter 06:00 kom han farande igen "hjälp mig med Mario". Sen var det Jonathan som behövde hjälp med sitt Mario och sen gav jag upp och gjorde en kopp te och kröp ned i schäslongen.
Idag väntas kalas för brorsans Casper. Det är väl de planer vi har egentligen. Benjamin säger att han skall träna fotboll i morgon nu när han fått innefotbollsskor men det tror jag när jag ser det...
Ser mycket av mig själv i Benjamin...hmm...är det bra eller dåligt...allt från hans temperament och humörsvängningar till att han sitter och ritar mycket - Precis som jag när jag var liten. Jag älskade att rita.
För er som följer min vän Zickas blogg, så lägger jag upp de blogginlägg som hon lägger ut, tyvärr är hon ganska dålig för tillfället och det blir inte så mycket uppdateringar. Kämpa på vännen <3
Själv har jag mått super den sista tiden, känt mig stark och självsäker. Igår kväll helt oväntat gick luften dock ur mig... Skall dock försöka att ta nya tag i dag... Skall bara försöka skaka av mig yrseln först!
Jag önskar er en trevlig helg! Ta väl hand om varandra och lev i nuet!
Kram kram
Det var full rulle hela kvällen. Vi hade med Jonathans klasskamrat (vår granne) hem också. Det var lego, tv-spel, rita, mat, glass. Fredagsmys med andra ord ;)
I morse blev jag väckt av Benjamin, först 05:30 "titta på tv, titta på tv". Startade tv:n och gick sen och lade mig igen. Strax efter 06:00 kom han farande igen "hjälp mig med Mario". Sen var det Jonathan som behövde hjälp med sitt Mario och sen gav jag upp och gjorde en kopp te och kröp ned i schäslongen.
Idag väntas kalas för brorsans Casper. Det är väl de planer vi har egentligen. Benjamin säger att han skall träna fotboll i morgon nu när han fått innefotbollsskor men det tror jag när jag ser det...
Ser mycket av mig själv i Benjamin...hmm...är det bra eller dåligt...allt från hans temperament och humörsvängningar till att han sitter och ritar mycket - Precis som jag när jag var liten. Jag älskade att rita.
För er som följer min vän Zickas blogg, så lägger jag upp de blogginlägg som hon lägger ut, tyvärr är hon ganska dålig för tillfället och det blir inte så mycket uppdateringar. Kämpa på vännen <3
Själv har jag mått super den sista tiden, känt mig stark och självsäker. Igår kväll helt oväntat gick luften dock ur mig... Skall dock försöka att ta nya tag i dag... Skall bara försöka skaka av mig yrseln först!
Jag önskar er en trevlig helg! Ta väl hand om varandra och lev i nuet!
Kram kram
Prenumerera på:
Kommentarer (Atom)