Oj, vad länge sedan det var jag skrev här. Över ett år sedan... tänk så mycket som kan hända under 12 månader (och lite till). Minns för längesedan, när jag var glad, positiv och älskade livet. Minns inte exakt när det var. Men sen började min bergodalbana till liv. Skilsmässa. Flytt. Varannan veckas-liv. Att hantera vardagen själv med barnen/att vara utan barnen. En oerhört stor förändring som är större än man tror innan man själv hamnar "i skiten". Nu tycker jag dock att jag och barnens far står på ganska god fot med varandra. Kan sätta barnen först - i alla fall jag ;). Han har ett nytt liv med fru, hus och styvson medans jag går på nit på nit på nit... Jag är inte bitter... eller? ;) Jo, kanske lite eller ganska mycket. Jag tänker... antingen har han haft en jävla tur som hittade rätt direkt, typ ett par veckor efter vi tog beslutet att bryta!?!? eller så har han det inte så bra som han låtsas om ;) En saker är dock säker... han får aldrig mer någon som mig... sen om det är bra eller dåligt...hmm...I dont know hahaha.
Jag gick ju också vidare efter skilsmässan. Försökte resa mig samtidigt som mitt hjärta krossades. Kanske var jag dum och naiv. Kanske bara förälskad och blind. Jag vet inte. Försökte resa mig igen. Försöker tänka tillbaka på den här tiden. Kan känna smärtan jag kände men minns inte mycket detaljer. Det är precis som att hjärna liksom sållar. Man kan tänka att man SKA minnas smärtan just för att man skall vara mer försiktig nästa gång. Så det var jag... vägrade falla... vänner var okej, men inte mer. Sen började trugandet. Bedjandet. Folk runt omkring ifrågasatte varför jag inte ville vara tillsammans med en man som gjorde allt för mig, som alltid fanns där, som tog mina barn under sina vingar etc. Ja, varför föll jag inte... för jag vågade inte bli sårad en gång till. Ett par månader senare var vi ett par. Inte anade jag då att det skulle vara mitt livs misstag.
Har funderat mycket på det där med kärlek...äkta kärlek...den stora kärleken...mannen i ens liv... Kan det vara så att han finns men att man inte kan få honom? Eller finns mannen i ens liv inte utan det handlar enbart om attraktion? Eller handlar det bara om dumhet?
Sen kommer man till det där med att lita på, känna sig trygg med etc. Efter det senaste tre månaderna och om man ser tillbaka, egentligen längre än så... Så tror jag aldrig att jag helt kommer att lita på eller känna mig trygg med en man vid min sida. I längden lär det förmodligen vara jag som förlorar på det.
Det är lätt att blanda ihop misstänksamhet och svartsjuka, men det är faktiskt två helt skilda saker i min värld. Jag har varit svartsjuk absolut. Jag är inte svartsjuk nu. Vill en man såra mig så gör han det. Vill han vara otrogen så är han det. Det är ingenting jag kan rå på. MEN jag kan och ska fortsätta bygga på muren jag bygger upp. Fortsätta lägga på stenar som "du har inte rätt att trampa på mig", "du når mig inte känslomässigt", "respektera mig" och "kom inte för nära". Diverse stenar bygger sakta men säkert upp muren kring mig och mina barn. Jag längtar tills den är färdigbygd. DÅ kommer jag att vara den starka person jag en gång var eller förhoppningsvis ännu starkare. Som finns där för sina nära, kära och vänner och orkar stötta dem. Som vågar gå ut utan pangspray i fickan. Som vågar bjuda på sig själv och som vågar stå för den jag är och faktiskt vara nöjd med MIG och känna att jag duger. ALDRIG mer att en man skall få trampa ned mig. ALDRIG!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar