Bergodalbana

Sovit dåligt i natt. Haft en massa tankar. En del tyngre än andra men vissa dagar/nätter är det som om alla tankar och känslor bubblar upp samtidigt.

Allt som varit och hänt... Bergodalbanan jag åkt på det senaste året, eller rättare sagt mer än ett år. En fysisk och känslomässig bergodalbana... Minus x antal kilo vilket känns helt fantastiskt, inte bara för självförtroende men även hälsomässigt. Jag är inte i mål än, men tar det i långsamt tempo för hållbar effekt. Vill heller inte ge upp allt gott i livet för att få minus på vågen. Vi lever här och nu. Lika bra att unna sig lite njutning i form av god mat och dryck med jämna mellanrum medans man kan! Den känslomässiga turen har definitivt varit den tuffa av de två. Sorgen och smärtan efter att barnen fått en splittrad familj, att få dela sig mellan mamma och pappa vs att de har två "lyckligare" föräldrar. Sorgen över att inte få träffa sina barn varje dag vs att egotiden gör mig till en bättre mamma.
Känslan av att förlora kärleken, vinna den med någon annan, förlora den igen...psykiskt krävande och fruktansvärt fruktansvärt smärtsamt. Jag har lärt mig otroligt mycket om mig själv. Vad jag söker och vill ha. Vad jag har rätt att kräva av en partner, vilket bland annat är respekt, ärlighet, ömhet, fysisk närvaro...ren kärlek... Jag har så mycket att ge. Tyvärr blir man väldigt försiktig efter att ha blivit rejält bränd :-( Det gör oerhöt ont att inse att en man som man känt så mycket för att det gör ont, som man gjort vad som helst för, som man fått fjärilar i magen bara man ser hans namn, hör hans röst...att han inte kände detsamma utan bara lekte. Det tar tid att resa sig igen och när man väl står upp så är man väldigt, väldigt rädd för att blotta sitt hjärta igen.

MEN...sen får man nyheten om en sjuk vän och allt annat känns som petitesser...Har ju redan gått igenom den jävla sjukdomen med diverse anhörig. Att en vän i min egen ålder sen åker på det... är skrämmande... i mitt arbete skriver jag om sjukdomen... anhöriga lider av det... vänner genomliver det... Jag avskyr den jävla diagnosen. Jag har dock av alla tråkiga nyheter stannat upp... tänkt efter... försöker att varje dag vara tacksam över det jag har... Mina barn, mina fina underbara ungar... Som jag älskar mer än något annat... Min hälsa... Jag har ett arbeta med härliga kollegor... Syskon och föräldrar som jag älskar (även om det inte alltid kan verka så)...Härliga syskonbarn... Några nära vänner... Många bekanta... Jag har det inte så illa egentligen... Det enda jag saknar är egentligen en man att älska och som låter sig älskas av mig. Jag har så mycket att ge men vill också få tillbaka.

Nu skall jag dricka upp mitt te och titta färdigt på filmen som visas så här på dagtid på tv ;) Sen skall jag ta en dusch och en sup hostmedicin ;)

Trevlig lördag på er och tänk på att vara rädda om varandra och tala om för dem du tycker om att du tycker om dem, så att de vet...