1 år

Den 26 januari... det datumet kommer alltid att förfölja mig... Början på slutet. Hela den helgen var ett levande kaos av att gömma sig, springa mellan bil o olika hem, hotfulla sms och polisanmälningar. Sammanlagt fem anmälningar på bara tre dagar. Jag ringde polisen och de ringde mig. De ville veta vart jag var. Polisbilar som flera gånger per dygn cirklade runt min lägenhet. Tyvärr cirklade dem inte här just vid den tidpunkten... lite innan kl 20 på kvällen den 26:e... Om en timme är det exakt ett år sedan han kom springande emot mig med sin kniv... han skall ha haft tre knivar, men de andra två stack nedstuckna i passargerarsätet i hans bil... Glömmer aldrig när en helt mörkklädd figur kommer rusande emot mig, svarta kläder, mörk mössa. Jag ser först inte att det är han men när jag möter hans svarta blick och han samtidigt öppnar munnen och väser "det är sista gången du gör så här mot mig" så fryser jag till samtidigt som jag på något sätt får upp dörren jag lutar mig mot och får igen den och låser den. Strax därefter kommer sparken mot dörren och ropen om att jag skall "öppna den jävla dörren". Jag står med mobilen i handen och skall ringa 112 men hittar inte rätt. Är nog inne i alla förbannade program innan jag till slut hittar där man slår ett nummer. Samtidigt som jag slår 112 säger jag till barnen att gå in i badrummet. Men Saga då, säger någon av dem. Ta med henne men gå in i badrummet NU ropar jag. Med polisen i luren låser vi in oss. Minns att det kändes patetiskt... Tar han sig in genom ytterdörren/eller genom ett krossat fönster så lär han med lätthet ta sig in i badrummet. Hur skyddar jag barnen där? Varför kommer han dit när han vet att jag har barnen hos mig? Samtidigt går det upp för mig att jag låst ute min granne. Jag gråter i luren och säger att hon är kvar ute med honom. Vad väntar nästa gång jag går ut genom min ytterdörr? Hon är så liten, han så stor. Polismannen i luren frågar om han kör en röd Volvo. Då har han kört. Strax därefter knackar det på dörren. Grannfrun kom undan och såg från sin lägenhet hur han körde iväg. Därefter följde polisförhör och när det väl var klart låg två barn utslagna i soffan och schäslongen.


Ett år sedan vår värld vändes upp och ned. Samtidigt som månader av hot och stalking är över så följer en rädsla som spelar i en helt annan liga än jag tidigare varit med om. Än idag när jag låser upp/ytterdörren står jag och ser mig över axeln, ser mig alltid konstant runt omkring när jag är ute och går etc. De senaste veckorna har allting blivit väldigt intensivt, jag tycker mig se honom överallt... enligt professionella är det tydligen helt normalt när årsdagen är på ingående. Nu är den alltså här. Jag skall strax åter ge mig ut i mörkret med Saga för en kvällsrunda.

Enligt de som kan sådan här krishantering säger att efter själva årsdagen blir allt mycket lättare och saker och ting bleknar. Jag måste ju tro att de har rätt. Vissa saker är inetsade i mitt ryggsäck jag bär med mig, men de hindrar mig inte längre. 2015 är mitt år. Mitt och barnens. Mycket har man lärt sig under det gångna året... att jag trots tuffa stunder tagit mig igenom dem, jag är starkare än jag ger mig credit för, även om jag bara vill få krypa ihop i fosterställning och gråta ibland. Jag har lärt mig vilka mina riktiga vänner är, de där som bryr sig om MIG. Däremot fick jag med mig att ha svårt att lita på folk, speciellt män, men det är väl något som jag med tiden kan lära mig att göra.

Nu skall jag ta på mig jackan och gå ut i mörkret... jag kommer aldrig att tycka om mörkret. Däremot övar jag på att säga till mig själv att mörkret inte är farligt, det är det som gömmer sig i mörkret som kan vara potentiellt farligt.