Separation

Idag är det onsdagen den 25 april 2012.

Det är nog inte många som missat förändringen hos familjen Junholt Mould.

I lördags satte vi oss i soffan i huset, jag Steve, Jonathan och Benjamin. Vi sa att vi hade något tråkigt att berätta men att allt skulle bli bra. Vi berättade att mamma och pappa inte ville bo tillsammans mer. Att mamma köpt en lägenhet i närheten och att det fanns en överraskning till dem i det nya hemmet. Jag såg inte Jonathans ansiktsuttryck men Steve sa att han såg helt chockad ut. Jag frågade Benjamin om han förstod, han sa nej och sen sa han att han ville till lägenheten. Vi frågade Jonathan om han också ville det och det ville han. Medan vi gjorde oss iordning gick Jonathan runt och sparkade på en ballong. När vi kom ut till bilen såg jag en ensam tår rinnar längs hans kind. Jag frågade om han var ledsen och då brast det för honom. Han grät så hjärtskärandes. Jonathan grät, jag grät, Steve grät och Benjamin tittade på oss som om han undrade vad vi sysslade med.

Vi körde över till lägenheten då vi hade tv etc med oss. Jag hade tidigare varit där och bäddat mm för att det skulle se lite "hemma" ut.

Benjamin klev in, öppnade garderoben i hallen, slängde in skor och jacka där, gick rakt in i sovrummet och sa: Det här är mitt rum, jag vill sova här i natt. Jag och Steve bara tittade på varandra. Sen fick de sin överraskning, ett playstation 3. Stor lycka hos två barn.

Lyckan hos Jonathan blev ännu större när han upptäckte att en klasskompis (också med separerade föräldrar) bor bara några meter bort. Även Benjamin har kompisar här på området vilket är perfekt. Dessutom är det cykelbana mellan lägenheten och huset så barnen kan ta sig mellan oss utan att korsa några vägar.

Sedan köpte vi hem kinamat. Christel och Vasyl kom förbi på en drink och lämnade en fin blomma.

Båda barnen somnade snabbt på kvällen och även vi vuxna var helt slut. Jonathan vaknade en gång på natten och jag kröp ned mellan mina fina killar.

Dagen efter körde vi till huset då jag inte hade mycket ätbart i lägenheten, jag anade inte att de skulle vilja sova där med en gång :) Så fort vi kom till huset sa Benjamin: När skall vi till stugan igen? Min lille sötnos. Så efter att barnen varit på varsitt barnkalas bar det åter igen av till lägenheten och jag hade x antal klädesplagg att plocka undan. Den natten blev den första natten för mig och barnen ensamna - Så som det kommer att vara fram över. Det gick bra och de var så duktiga på morgonen. Den kvällen tog Steve över dem och de sov hos pappa. Igår samt i natt sover de hos mig. De har fått bestämma lite själva så här i början men sen har vi tänkt att vi byter på fredagar. Men saknar vi dem allt för mycket så är vi överens om att "låna" barnen några timmar även de veckor vi inte har barnen.

Det är konstigt, den kommunikationen Steve och jag har idag har vi inte haft på många år. Det känns verkligen som att vi lyckas sätta barnens trygghet först och att vi gör det bästa VI kan av situationen.

Dagis och skola har vi daglig kontakt med och de håller ett extra öga på våra gossar vilket känns tryggt. Än har de inte märkt något men det är ju så tidigt än... Någon slags reaktion lär komma framöver och när den kommer är vi båda där och fångar dem. Det är Steve och jag som separerar från varandra och INTE från barnen och det är något vi pratar mycket med barnen om. Att även om vi inte bor tillsammans så är vi fortfarande deras mamma och pappa och vi älskar dem precis lika mycket som innan separationen.

Nu ligger de i sina sängar. I morse fick jag väcka Benjamin, det har bara hänt 2 gånger på 5 år... Visst han har Jonathan bredvid sig, men för att han skall sova en hel natt så måste han ju trots allt känna en viss trygghet. Jonathan är den svåra av de två...den tysta och tänkande...De får få tid och tid behöver vi alla fyra för att hitta en vardag, en trygghet och ett fungerande varannan-vecka-liv.

Visst är det tråkigt, hela situationen, det var inte så här det skulle bli...Men nu är det så här och jag är övertygad om att trots att vissa dagar känns skit så är vi överens om att det här är rätt beslut. Jag känner mig förbryllande trygg med att bo själv, att vara själv med barnen, sköta morgonrutiner med lämning etc.

Jag vill säga TACK till alla som stöttat mig genom den tuffa tid som varit och jag hoppas att ni vill glädjas med mig i framtiden när jag landat i mitt nya liv. Massor av kärlek till er <3

Puss & Kram
Carita