Oro

Är det så här det skall vara? Skall man alltid vara orolig för någon, om det inte är en själv som har krämpor som man själv sätter diagnos på (arbetsskada) så är det någon i familjen, en nära vän, en arbetskamrat som man är orolig för. Känner du inte alls igen dig, om du inte är en orolig typ - G r a t t i s! Du är lyckligt lottad och jag avundas dig! Själv oroar jag mig för allt från barn, syskon och föräldrar, nötfri mat, bäst att sätta fast bältet på bussen, barnen går i trappan (de får inte ramla) o s v...Förstår ni att jag är trött? Konstant arbetar min hjärna, inte om sådant jag vill göra, uppleva mm utan om sånt som KAN hända... Att få barn hjälpte in den oroliga delen i mig, snarare tvärtom. Innan var jag flygrädd - Nu är jag sjukt flygrädd - Vad är jag för en mamma som utsätter mina barn för något jag själv fasar och om 30 dagar är det dags igen - Huuu!

Har precis gått igenom en tuff tid med mycket oro för min älskade syster och man hann bara landa innan oro för andra nära och kära tog tag. Att vara orolig är inget man väljer, skulle det vara det hade jag valt att lämna tillbaka en stor del. En liten del oro tror jag är nyttigt det är ju trots allt en känsla!



Jag är orolig för någon i min närhet, någon jag tycker mycket om. Men vad gör man när man inte vågar ställa hårt mot hårt. Hur hjälper man någon som inte inser att de behöver hjälp och än mindre skulle ta emot en utsträckt hand? Vad gör man när man ser två människor såra varandra utan att de inser det? Hur mycket skall man lägga på sina egna axlar? Vem vet vad som är rätt och vad som är fel?

En sjukdom som än idag, trots mycket information i media o s v är depression. Den som inte har lidigt av denna sjukdom kan inte ens föreställa sig helvetet och än värre än att själv lida av den är att se människor man älskar dras ned i det svarta hålet.

Nu skall jag natta mina älskade ungar och jag hoppas, hoppas att depressionsgenen hoppar över dessa underbara varelser.