Augusti 2014

Hmm... så var den här... månaden jag fasat för de senaste 6 månaderna. Augusti.
Barnen känner att något är på gång... hans namn kommer upp igen... samtidigt som de själva säger att de inte vill nämna namnet så de numera bara säger "han". För några veckor sedan sa en av dem i en rondell... mamma, vem var det i den bilen? Det såg ut som "han". Senast idag sa samma barn: mamma, varför kom han med kniv?". Som en beskyddande förälder, vad svarar man???
Äntligen har barnen, eller det ena i alla fall börjat våga sig ut med Saga på egen hand, även om det är kortare rundor på några minuter. Det andra barnen vägrar än, 6 månader senare. På måndag kommer jag att vägra dem gå ut igen, persiennerna kommer att rullas ned och terassdörren låsas twentyfourseven. Tunga frågor fyller mitt huvud dag som natt. Kan jag ha barnen hos mig? Har jag något val då deras far inte ställer upp? Kan jag bo kvar? Vilken väg skall jag ta på jobbet, kulverten, ute, annan omväg? Tycker att jag arbetat mig framåt angående det här, men såhär när dagarna räknas ned... när det trots allt bara är drygt 48 h kvar i "frihet" så kommer ångesten, rädslan, överbeskyddande av barnen ikapp... Jag älskar dem mer än livet själv... jag vet att det är hos mig de vill vara... frågan är... vill de vara här för att de faktiskt trivs bäst här, eller är det för att skydda mamma? 6 månader och några dagar efter händelsen får jag ändå inte gå ut själv med Saga...

Mitt målsägandebiträde hör av sig oftare och oftare... hon är positiv men... Det svenska systemet är skrämmande... det är rena bevis som gäller (så klart) men man ser inte till gärningsmannens förflutna, hans egenskaper, hans beteende... Det svenska systemet skyddar gärningsmannen mer än det sk offret. Så är det. Läs tidningarna... man tog livet av sambo/partner/fru/fd... tro fan det när de går fri fram till rättegång... tro fan det när kontaktförbud går ut INNAN rättegången äger rum... Men VAKNA Sverige - Vad f-n håller ni på med???

Fine... låt den jäveln ha ihjäl mig MEN JAG HAR MINA BARN HOS MIG!!! Har de inte drabbats nog... skola är inblandade... kuratorer... mm mm... En del av deras barndom är förstörd FÖR ALLTID! Men det är "han" det är synd om! För han mår ju sååååå dåligt... Just nu förbyts rädsla mot ilska... Men jag vet att minsta ljud utanför lägenheten, minsta oro och skall nattetid från Saga byter känslorna tillbaka mot ren skär skräck.


Jag har lärt mig vilka som är mina vänner... Folk som erbjuder sina hem till mig och barnen... Folk som för en dag skänker oss trygghet och glädje osv. Tyvärr vågade jag inte lämna barnen idag... Sista helgen i sk trygghet med dem. Annars skulle jag varit på 20-års jubileum med världens bästa tjejer från gymnasiet. Jag hoppas att det blir fler träffar... och att jag då finns kvar.

Ni kan tycka att jag överdriver, men den som inte levt i denna situation, under denna press och samtidigt försöka spela "kall" och skydda sina barn. För att nästa dag bryta ihop fullständigt i tårar och förklara för barnen att de inte gjort något fel, när de bäddar ned en, kokar en kopp te och smeker ens kind... De är 8 och 9 år... det är INTE deras jobb att ta hand om mig, jag skall lyfta dem! Bönar och ber deras far om hjälp emellanåt... bland annat helgen då "han" kom hit... men nej... han var ju förkyld!!! Tro f-n jag skilde mig. Ni ser... jag pendlar humörmässigt... får ta det på nätterna... låta hjärnan arbeta för att sen försöka bita ihop på dagarna och i alla fall försöka vara den mamma mina barn så väl förtjänar. Den senaste veckan har varit tuff... Känslomässigt... Det är inte alltid där man tror som trygghet och frid finns som man finner det. Vänner kommer och går... vissa består.

Den där kvällen, den 26 januari 2013... tänk så nära Zickisen, att vi möttes... Du gick för tidigt, alldeles för tidigt... han lyckades inte... annars vet jag att du mött mig med öppen famn. Hur mycket jag än saknar dig, hur mycket jag än vill krama dig, hur mycket jag än vill sitta och skratta med dig, så är jag inte redo än, mina barn är inte redo!!! De vakar över mig som hökar!!! Jag vet att även du min vän vakar över mig... du vakade säkert över mig den där mörka januarikvällen. Du vakade även över min fina granne, en person som kommit att stå mig väldigt nära. Tack Zickisen <3


Om jag och mina barn i framtiden får frid vill jag bjuda de som visat sig vara våra vänner, visat sig faktiskt tycka om mig för den jag är och inte den jag blivit sedan skilsmässan och framåt, på en hejdundrande fest och fira livet. Flera i min närhet, vänner, anhöriga, vänners anhöriga etc har fått lämna oss alldeles för tidigt. Vi bör fira dem, vi bör fira att vi finns kvar, för det är så de hade velat ha det!

Jag är stark... jag är svag... jag är jag

Mycket kan hända på ett år

Oj, vad länge sedan det var jag skrev här. Över ett år sedan... tänk så mycket som kan hända under 12 månader (och lite till). Minns för längesedan, när jag var glad, positiv och älskade livet. Minns inte exakt när det var. Men sen började min bergodalbana till liv. Skilsmässa. Flytt. Varannan veckas-liv. Att hantera vardagen själv med barnen/att vara utan barnen. En oerhört stor förändring som är större än man tror innan man själv hamnar "i skiten". Nu tycker jag dock att jag och barnens far står på ganska god fot med varandra. Kan sätta barnen först - i alla fall jag ;). Han har ett nytt liv med fru, hus och styvson medans jag går på nit på nit på nit... Jag är inte bitter... eller? ;) Jo, kanske lite eller ganska mycket. Jag tänker... antingen har han haft en jävla tur som hittade rätt direkt, typ ett par veckor efter vi tog beslutet att bryta!?!? eller så har han det inte så bra som han låtsas om ;) En saker är dock säker... han får aldrig mer någon som mig... sen om det är bra eller dåligt...hmm...I dont know hahaha.


Jag gick ju också vidare efter skilsmässan. Försökte resa mig samtidigt som mitt hjärta krossades. Kanske var jag dum och naiv. Kanske bara förälskad och blind. Jag vet inte. Försökte resa mig igen. Försöker tänka tillbaka på den här tiden. Kan känna smärtan jag kände men minns inte mycket detaljer. Det är precis som att hjärna liksom sållar. Man kan tänka att man SKA minnas smärtan just för att man skall vara mer försiktig nästa gång. Så det var jag... vägrade falla... vänner var okej, men inte mer. Sen började trugandet. Bedjandet. Folk runt omkring ifrågasatte varför jag inte ville vara tillsammans med en man som gjorde allt för mig, som alltid fanns där, som tog mina barn under sina vingar etc. Ja, varför föll jag inte... för jag vågade inte bli sårad en gång till. Ett par månader senare var vi ett par. Inte anade jag då att det skulle vara mitt livs misstag.


Har funderat mycket på det där med kärlek...äkta kärlek...den stora kärleken...mannen i ens liv... Kan det vara så att han finns men att man inte kan få honom? Eller finns mannen i ens liv inte utan det handlar enbart om attraktion? Eller handlar det bara om dumhet?
Sen kommer man till det där med att lita på, känna sig trygg med etc. Efter det senaste tre månaderna och om man ser tillbaka, egentligen längre än så... Så tror jag aldrig att jag helt kommer att lita på eller känna mig trygg med en man vid min sida. I längden lär det förmodligen vara jag som förlorar på det.


Det är lätt att blanda ihop misstänksamhet och svartsjuka, men det är faktiskt två helt skilda saker i min värld. Jag har varit svartsjuk absolut. Jag är inte svartsjuk nu. Vill en man såra mig så gör han det. Vill han vara otrogen så är han det. Det är ingenting jag kan rå på. MEN jag kan och ska fortsätta bygga på muren jag bygger upp. Fortsätta lägga på stenar som "du har inte rätt att trampa på mig", "du når mig inte känslomässigt", "respektera mig" och "kom inte för nära". Diverse stenar bygger sakta men säkert upp muren kring mig och mina barn. Jag längtar tills den är färdigbygd. DÅ kommer jag att vara den starka person jag en gång var eller förhoppningsvis ännu starkare. Som finns där för sina nära, kära och vänner och orkar stötta dem. Som vågar gå ut utan pangspray i fickan. Som vågar bjuda på sig själv och som vågar stå för den jag är och faktiskt vara nöjd med MIG och känna att jag duger. ALDRIG mer att en man skall få trampa ned mig. ALDRIG!